Tomas Tranströmer
(1931-2015)
Inomhuset är oändligt
Inomhuset är oändligt
För levande och döda
1989

Det är våren 1827. Beethoven
hissar sin dödsmask och seglar.

Europas väderkvarnar mal.
Vildgässen flyger mot norr.

Här är norr, här är Stockholm
simmande palats och ruckel

Vedträna i den kungliga brasan
rasar ihop från givakt till lediga.

Det råder fred vaccin och potatis
men standens brunnar andas tungt.

Dasstunnor i bärstol som paschor
färdas om natten över Norrbro.

Kullstenarna får dem att vackla
mamseller lodar fina herrar.

Obönhörligt stilla är skylten
med den rökande morianen.

Så många öar, så många roende
med osynliga åror motströms!

Farlederna öppnar sig, april maj
och ljuva honungsdreglande juni.

Hettan kommer til öar långt ute.
Byns dörrar står öppna, utom en.

Ormklockans visare slickar tystnaden.
Hällarna lyser med geologins tålamod.

Det hände så eller nästan så.
Det är en dunkel släkthistoria

om Erik, förgjord av ett trollskott
invalid efter en kula genom själen.

Han for till staden, mötte en fiende
och seglade hem sjuk och grå.

Den sommaren blir han liggande.
Redskapen på väggarna sörjer.

Han ligger vaken, hör nattflynas
månskenskamraternas yllefladder.

Kraften sinar, han stöter förgäves
mot den järnbeslagna morgondagen.

Och djupets Gud ropar ur djupet
«Befria mig! Befria dig själv!»

Allt ytans handling vänder sig inåt
Han tas isär, han fogas ihop.

Det blåser upp och törnrosbuskarna
hakar sig fast vid ljuset som flyr.

Framtiden öppnar sig, han ser in
i det självskakande kaleidoskopet

ser otydliga fladdrande ansikten
som hör till kommande släkten.

I misshugg träffar mig hans blick
medan jag går omkring just här

i Washington bland mäktiga hus
där bara varannan pelara håller.

Vita byggnader i krematoriestil
där de fattigas dröm blir aska.

Den mjuka sluttningen börjar stupa
och omärkligt förvandlas till avgrund.

   
index